Tre saker jag saknade i debatten om miljardärskatten: 1/Varar diamanter för evigt?

När Gabriel Zucman mötte Daniel Waldenström i Stockholm kretsade samtalet kring miljardärers makt. Men ju mer jag lyssnade, desto mer fastnade jag i en annan fråga: hur länge varar miljardärskap?

Photo by Alen Kajtezovic on Unsplash

Det här är första delen i en liten serie om tre frågor som blev kvar hos mig efter debatten om miljardärskatten.

Inför en miljardärsskatt! Det var Gabriel Zucmans budskap till den svenska publiken när han talade på Stockholms universitet förra veckan^[1]. Där mötte han Daniel Waldenström^[2] i ett samtal arrangerat av Nationalekonomiska institutionen vid Stockholms universitet och Nationalekonomiska Föreningen. I samtalet deltog även Andreas Bergh och Ellinor Odenberg.

Diskussionen rymde många argument, men lämnade också några frågor öppna. I tre korta texter tänkte jag stanna upp vid sådant jag själv saknade i diskussionen. Den första frågan är kanske den enklaste: hur länge varar egentligen miljardärskap?

Zucman och Odenberg grundade sin miljardärskritik till stor del på makten som kan följa med sådana mängder resurser. Elon Musk dök återkommande upp som ett exempel på en miljardär som har försökt att omsätta sina resurser i politiskt inflytande.

Andreas Bergh påpekade förtjänstfullt att en miljardärsskatt möjligtvis kan avskräcka några få från att bli miljardärer, men den löser knappast problemet med att rikedom kan översättas till politisk makt. Det är snarare ett rättsstatligt problem.

Men även om man accepterar Zucmans och Odenbergs utgångspunkt, finns det en empirisk fråga här som ändå är viktig för argumentets hållbarhet. Hur länge behåller miljardärer sin ekonomiska position? Andreas Bergh är faktiskt en av få i Sverige som har roat sig med frågan om inkomstpersistens, det vill säga hur länge människor är kvar i samma inkomstgrupp. Som medförfattare till ESO-rapporten De fattiga och de rika har han tillsammans med Joakim Wernberg och Åsa Hansson försökt utveckla ett mått för just detta.

Under debatten slogs jag av just denna tanke. Om miljardärer byts ut, med några års mellanrum kan det innebära åtminstone två saker:

1. Att deras ekonomiska makt inte alltid räcker för att befästa deras position över tid.

2. Att de kanske inte heller hinner omsätta den i politiskt inflytande i den utsträckning debatten ibland antyder, om de konkurreras ut av andra individer med andra intressen.

Med inspiration från Bergh, Hansson och Wernberg gjorde jag därför en enkel servettskiss. Jag hittade en öppen tidsserie av Zucmans favoritdataset, Forbes miljardärslista, och räknade hur många av miljardärerna som var kvar ett, fem och tio år senare.

“Ungefär 1 av 10 faller bort från listan varje år. Efter fem år har ungefär en tredjedel fallit bort. Efter tio år är ungefär hälften borta och ersatta av nya miljardärer.”

Siffrorna varierar beroende på år, men i stora drag ser mönstret ut så här: ungefär 1 av 10 faller bort från listan varje år. Efter fem år har ungefär en tredjedel fallit bort. Efter tio år är ungefär hälften borta och ersatta av nya miljardärer.

Varken metoden eller datan är särskilt sofistikerade här. De tidiga årgångarna är tunna, och det går inte att dra alltför stora växlar på en sådan här övning. Men som grov indikator säger den ändå något intressant om rörligheten allra högst upp i förmögenhetsfördelningen. Persistensen är hög, men långt ifrån total.

Att ungefär hälften fortfarande verkar vara kvar efter tio år är förstås mycket. Men det betyder också att ungefär hälften inte är det. Och det komplicerar åtminstone bilden av miljardärsmakt som något helt stabilt och självförstärkande över tid.

Som Zucman själv ofta påpekar har dessutom antalet miljardärer vuxit kraftigt, med mer än 700 procent i den serie jag tittat på. Om makten vore ett rent nollsummespel skulle alltså många fler miljardärer konkurrera om den i dag än för 25 år sedan.

Det gör inte maktfrågan oviktig. Men det gör den mindre statisk än den ofta framställs i debatten. Och det leder vidare till nästa fråga: vad är det egentligen som gör att människor blir så här rika idag?

Det här är första delen av Tre saker jag saknade i debatten om miljardärskatten. Del 2 hittar du här.

^[1] Samma budskap riktade han också till Aftonbladets läsare i en text om sin nyöversatta bok Miljardärsskatt – så kan den införas (Atlas).

^[2] Waldenström lade fram sitt case förra hösten i Superrika och jämlika: hur kapital och ägande lyfter alla (Mondial).